Lite får man ju shoppa när man ändå är här

En sak som jag lärde mig första gången jag var i Barcelona där för länge sen var: gå inte in i Raval, speciellt inte efter mörkrets inbrott.

Raval är området som man har till höger om sig om man går på Las Ramblas från Plaza Catalunya mot havet. Varningen utfärdades av alla, från lärare till folk på gatan och fortfarande är det så att ju längre bort från Las Ramblas man kommer desto glesare mellan turisterna blir det och så småningom kommer man till den punkt där det inte längre finns några engelskspråkiga menyer på gatan, men det känns aldrig hotfullt eller obehagligt.

Någon gång går man mellan fönsterlösa murliknande väggar för att runt hörnet hamna i en pastisch av spanien med smala lite skamfilade fasader där tvätten hänger från balkonger som man som säkerhetsmedveten svensk inte hade satt en tå på utan att skräckslaget viska efter byggnadsinspektion. Så plötsligt dyker man på en gata som påminner en om att Raval är på väg att bli vad Mitte har blivit i Berlin, ett område som är på väg att bli attraktivt och som håller på att upptäckas av en yngre generation. Troligen på grund av läget och kanske snarare tack vare än trots sitt rykte.

En sån gata är Carrer Riera Baixa där en stor del av stans second hand butiker ligger uppradade efter varann. Jag vet inte vad gatstumpen heter på spanska, men Calle Nånting Baja. Priserna är mycket rimliga. En armejacka som hemma säkert kostat uppåt tusenlappen gick för rena fyndpriset: 40 euro. Visst finns det en hel del saker som matchar priserna i Sverige men eftersom second hand kläder inte är så stort här så kan man fortfarande hitta många saker som i en svensk second hand inte skulle hänga kvar i en timme. Vissa av butikerna säljer replikor och restlager och såklart finns det en hel del rent skräp, men i stort ett väldigt bra utbud.



När man tar sig till Riera Baixa kan man ta omvägen om Carrer Tallers om man är på jakt efter skivor och då särskilt vinyl, ni vet såna där analoga, runda svarta saker. Den första delen från Ramblas sett är vinylfantastens mecka och utbudet gör en knäsvag, antingen av ren matthet inför utsikten att behöva bläddra igenom alla de tusen och åter tusen fodralen eller av ren hänförelse. Tallers är den första gatan till höger om man går på Ramblas från Catalunya.

Oh, ett tips till: testa Farga på Gran Via de Corts Catalanes nån lunch. Bli inte avskräckt av personalen i mörka kostymer eller av den sobra inredningen, detta till trots är tapas billigare här än på någon av de närliggande restaurangerna. De har à la carte men det är tapas-bocadillos-sallads-disken och efterrätterna som gör det värt att stanna här nån timme. Serranon här var kanske den bästa vi ätit.




Jag får medge att notan blev något högre än för den normala lunchen men det mest på att vi blev lite väl hänförda och gick loss på beställningslappen. Man får en lapp när man kommer in på vilken man markererar antalet och den sort av de varma tapas man vill ha och dessa serveras vid bordet. Vill man ha en bocadillo eller kall tapas är det bara att plocka och känner man sig sugen på en sallad pekar man och får den upplagd. Kvaliten på tapas är mycket bättre än på Passeig de Gracia ett kvarter bort.

Egentligen tycker jag inte så mycket om de klassiska tapas. Ostfyllda friterade bollar eller Patatas Bravas har en tendens att trötta ut en. Om du är av samma åsikt kanske pinxos är att föredra. Den baskiska snitten med en tandpetare i kan ha nästan vad som helst på sig, det som kanske är mest förvånande är att de har ett enhetligt pris oavsett pålägg. Man frågar sig hur ett litet konstverk med fyra-fem olika pålägg som fantasifullt kombinerats till perfektion kan kosta lika lite/mycket som en minimacka med lite skinka.

Nå i alla fall, vid ”la cuenta, por favor” räknar man antalet tandpetare och på det baseras notan, samman med drycken. Eftersom vi nu ändå snurrat runt nere i kvarteren kring las Ramblas tycker jag att Bizkaia i Born är värd ett besök. Inte för sin sterila vita inredning och kala väggar utan för sina pinxos och för att det faktiskt ser ut så här på många genuint spanska matställen. Inga sentimentala krusiduller: mat, dryck och service är vad man betalar för och precis vad man får.