Kristin: Min vilda kryddbod

Rosmarin

Det är något alldeles speciellt att laga mat med vilda kryddor. Kanske är det minnet av den sköna känslan av att gå genom skogen, med en korg på armen och solen värmande i ansiktet, att stanna till och beundra en vacker växt, smula bladen mellan fingrarna och andas in den kryddiga doften... Kanske är det för den intensiva doften, som sprider sig i köket när man lagar till de färska örterna... eller bara tanken på den friska kraft som dessa växter bär med sig till maten?

Tänk, vilken härlig livskvalitet, att de sista skälvande dagarna i november kunna gå ut i en solig skogsglänta utanför huset och plocka kryddorna till lunchen. Här behövs ju ingen kryddträdgård! Jag har en enorm rosmarinbuske i trädgården, intill poolen, men ute i skogen växer minst lika stora och de är helt vilda och tillhör den naturliga floran. På min senaste ”kryddjakt” hittade jag denna vackra rosmarin, översållad av ljusblå blommor. De späda skotten smakade underbart i en quiche med rödlök, paprika, vitlök och valnötter. Och vad vackert det är att dekorera tallriken med en kvist blommande rosmarin!

I samma glänta, strax intill, stod en enorm anis. Den såg litet skruttig ut nu på senhösten, men doften är inte att ta miste på. Så aromatisk! Anisen trivs på dessa breddgrader och den odlas också mycket i Spanien. Till sommaren, när frökorgarna står mogna, ska jag prova att göra anislikör. Vildanis likör!


Timjan

Timjan finns det gott om, i olika varianter. Den kallas ”tomillo” här och namnet omfattar ett flertal sorter; lågväxande och täta, lågväxande och litet spretiga, litet högre och buskigare och vresigare... men de har alla den underbara doften gemensamt. Här är en variant som inte ser mycket ut för världen, men doft och smak är fantastisk! Jag smulade ner bladen i en tortilla, tillsammans med potatis, lök och god ost... himmelsk lunch!


Sparris

På våren hittar man de späda skotten av vild sparris. Här i Montseny växer den rikligt – till och med i vår trädgård! Skotten är väldigt tunna och spinkiga och inte alls som den sparris vi vanligen ser i affärerna. Men smaken kompenserar! Det är en intensiv, nästan litet pepprigDe är goda att knapra på råa, men att hacka dem och steka dem tillsammans med några skivade vitlöksklyftor i litet god olivolja och blanda ner i en pasta, eller lägga en driva på en skiva bröd och gratinera med ost i ugnen... ett glas kyld Chardonnay till och avnjutet i solen på terrassen med Mozart flödande över bergsvyn... svårt att slå!



Naturen här i Montseny bjuder också på goda, röda bär. De växer på små träd och är litet skrovliga på ytan. Inuti är köttet vitt och kärnorna märks knappt. De smakar sött och gott är väldigt vackra. De omogna frukterna är gula, övergår till orange och när de är helt mogna är de intensivt röda. Jag har hört olika namn på dem och nu har jag lagt ut en fråga på Facebook. Vi får se om ett namn utkristalliserar sig... hittills har det mest logiska namnet varit ”fruits del bosc vermells” vilket helt enkelt är ”röda skogsbär” på catalanska.


Pinjenötter

Ett trevligt nöje är att plocka de stora kottarna som trillar ner från pinjeträden och pilla ur fröna. Man skalar dem och använder dem till allt möjligt; dekoration på kakor, att göra pesto, stö över pastan, blanda dem med russin och spenat i en quiche eller annat gott... pinjenötter – pilligt men gott och näringsrikt!

Den nord-spanska vildmarken bjuder inte bara på vackra synintryck utan också på härliga doft- och smakupplevelser. Här är bara några exempel men floran är rik och beroende på hur högt upp i bergen man beger sig hittar man olika typer av växter. Vi har hittat hav av blåbär, doftande vildhallon snår, björnbär, smultron och annat gott som man som svensk känner sig bekant med. För att inte tala om svampen!

Kristin Ehrenborg
La Villa de la Mariposa