Adrenalinjakt

För ett tag sedan var jag ute i skogen här norr om Barcelona och klättrade lite efter jobbet. Just när det börjar bli mörkt hör jag ett klingande ljud och 30 sekunder senare står jag och hunden här ovan i princip ansikte mot ansikte. Ägaren kommer transkande och vi börjar snacka. Vi pratar lite om hans gigantiska hund och han berättar att han äger 7 stycken och att dom äter 40 kg mat om dagen. Han frågar om jag är ensam ute i skogen och ett kort ögonblick får jag känslan av att jag ska bli rånmördad exakt nu. Som tur var så var det för min säkerhet och inte för något annat han frågar, det är nämligen så att dom var på väg ut på vildsvinsjakt. Kul, tänker jag, att dom jagar vildsvin inte mer än 20 minuter utanför Barcelonas centrum. Så jag frågar om det behövs licens för jakt och han berättar att, jodå, antingen fixar man licens för jakt med skjutvapen eller för jakt utan skjutvapen. Han själv jagade utan skjutvapen. Jaha!? Men hur då? "Jo, ser du, i mörkret så sniffar hunden upp vildsvinen. Han markerar och när jag är beredd säger jag attack. Han jagar då vildsvinet och håller nere det. Jag använder då mitt träspjut och försöker sticka det i halsen på vildsvinet. Därefter dyker jag på det och tar upp kniven jag har i armhålan och skär upp vildsvinet längs sidan. "

Ja. Hur fortsätter man ett sådant samtal? Jag blev så paff att jag inte fick ut mig något mer. Men VAD tänker man när man, i bäckmörker, står bredvid en 75 kilos hund som markerar ett vildsvin som kan väga betydligt mer än en själv, när man står beredd att springa efter hunden, vägledd endast av ljudet från hans halsband med bjällra, spetta vildsvinet med träspjutet och sedan börja brottas med ett väldigt aggressivt djur i totalt panik. I mörker. Med blod. Med skrik. Jag kan inte ens nästan föreställa mig adrenalinkicken.

Vi lever i en intressant värld.